De arga pojkarna

Varför är de så arga? Barnen. Det finns några barn. Några som är för många. Som är så arga. Det kokar i dem av skrik som behöver skrikas. Grova kränkande ord som behöver uttalas. Slag som behöver slås. Sparkar som behöver sparkas. Det sjuder i dem av allt som vill ut. De vet att de inte ska skrika, kränka och slå. De vet. Men blicken mörknar, blir svart och så kommer det i alla fall. Ut. Och det träffar andra barn. Han eller hon som råkar stå i vägen. Han eller hon som ger en blick eller ett ord som får det där som bubblar att antändas. Det blir våld. Ord som slungas och sårar. Slag och sparkar som träffar illa. Det blir en energi där det gör ont att vara. Jag är den vuxne som ser det hända. Som drar i sär och försöker lugna. Som pratar ut och ringer föräldrar. Och som efteråt undrar, varför är de så arga? Vad är det som behöver komma ut? Hur ska jag möta dessa arga barn, ja det är mest pojkar. Hur ska jag möta de arga pojkarna. De är som gremlins. Underbara och härliga för det mesta. Men en droppe av något som provocerar och de blir vilda monster. Funderar på det nu. Om inte jag som vuxen i skolan kan möta och lindra aggressiviteten som bor i dessa elva, tolvåriga pojkar. Vem ska då göra det? Och var tar den vägen sen, när den inte bor i en pojke som är tolv längre, utan i en man på arton med muskler och ett liv utanför vuxenvärldens skydd. De behöver oss, de arga pojkarna. De behöver vår kärlek och våra gränser. De behöver bra vuxna som står pall. Som möter pojken och försöker begripa var våldet kommer ifrån. Jag behöver förstå för att kunna möta och lindra. Det är svårt. Det gör ont. Men om inte jag och mina kollegor pallar. Vem möter de då? De arga pojkarna.

Kommentera